Tucumán

 På väg till Tucumán från Salta 

Efter Salta, Tucumán. Tucumán påminner om Salta i det att det är en ganska liten stad i norra Argentina. Den är dock större än Salta och varmare.

Renault i motljus

Tito

Vandrarhemmet var ett kul ställe. De anställda bodde på stället. Det gjorde även en av killarnas husdjur, gåsen Tito (nu hoppas jag verkligen att djuret på bilden verkligen är en gås och inte någon annan fågel. Någon som fått VG i biologi eller kommer från Skåne kan väl vara vänlig och påpeka i kommentarsfältet om det är fel).

På lördagkvällen roade man sig med en fest på där det förekom karaoke. Jag tycker fortfarande lite synd om tysken som skulle upp och skärmflyga på morgonen och ville sova. Fester i Argentina börjar efter midnatt och de finns nog ingen gräns för hur länge de kan hålla på. Att inte kunna sova på grund av musik är jobbigt. Att inte kunna sova på grund av karaoke är värre. Om dessutom karaokesångerna är cumbiasånger måste de bli olidligt.

Cumbia är en otroligt populär musikstil i sydamerika, speciellt bland busschaufförer men även bland många unga - till min bolivianska spansklärares förtret. Musiken är väldigt opretentiös och ingenting för dem med utvecklad musiksmak.

Dansen man dansar till påminner om salsa men är väldigt mycket mindre chic, och mindre svår eftersom rytmen i musiken är lättare att känna igen. Den borde introduceras i Sverige istället för alla svårdansade danser.

Köttmåltid

Stadspark

I utkanten av staden ligger en enorm stadspark. De lite större parkerna i argentinska städer känns lite speciella eftersom det ofta går bilvägar genom dem. Det som skulle vara en gång-/cykelväg i en svensk park kör det här bilar på. Det är kanske ingenting konstigt med det. När parkerna anlades fanns det inga bilar och ingen anledning att ta ställning till om bilarna skulle få köra där eller inte. När bilarna kom valde man att de skulle få köra här precis som på alla andra vägar.

Något som däremot är väldigt konstigt är att det i Tucumáns park finns en motorcykelbana. Jag var där en söndagseftermiddag. Tyvärr hade jag inte med kameran. Banan var full med människor som testade hur hög hastighet de kunde få upp sina 150-kubikare i. Gärna med flickvänner eller barn som passagerare. Mycket duckande mot styret på rakan för att minska luftmotståndet. Av cirka hundra motorcyklister på banan tror jag jag såg tre hjälmar.