Peru

Pan-American Highway mellan Piura och Chiclayo

Att vända blad.

Jag har varit på resande fot i två månader, men inte rört mig särskilt mycket. Den mesta tiden har jag spenderat i två av Ecuadors tre största städer, Quito och Cuenca, utöver det har jag varit några dagar var i turistbyarna Baños, Monañita och Vilcabamba och småstaden Loja.

Innan jag gav mig iväg hade jag trott att jag skulle röra på mig mer - det är också ett krav om jag ska hinna fram till Buenos Aires i tid. Min plan är att vara tillbaka i Sverige lagom till våren. Fortsätter jag i den här takten kommer är jag tillbaka först till hösten, och då misslyckas min plan att så mycket som möjligt befinna mig på halvklotet med mest sol.

Men nu har jag kommit till skott och lämnat Ecuador. Färden till Peru var med nattbus från Loja (Ecuador) till Piura (Peru). Klockan fyra på morgonen kom vi fram till gränsen vid Macará. Alla passagerare fick kliva av bussen, få varsin Ecuadoriansk ut-stämpel i passet, promenera över en bro över gränsfloden, få en Peruansk in-stämpel, och kliva på bussen igen. Det var väldigt odramatiskt för alla utom en spanjor som varit i Ecuador längre än de 90 dagar man får stanna utan visum, vars nerver blev satta på prov. Till slut släpptes han igenom.

Jag har alltså lämnat Ecuador och det är dags att försöka dra slutsatser om landet. Ecuadors bruttonationalprodukt per capita är ungefär en tiondel av Sveriges. Lönerna är också ungefär tiondel, en normal lön i en storstad är 3000 kr/månad. Samtidigt kostar mycket kanske inte en tiondel, men säg en åttondel, av vad det skulle kostat i Sverige. Köpkraften blir alltså ungefär som den svenska när det gäller tjänster och många inhemska varor, medan allt som importeras är väldig dyrt. I början känns det lite konstigt att befinna sig i ett samhälle där inte materiella ting är praktiskt taget gratis, så som vi har det i västvärlden. Men det går att vänja sig vid. Man får hålla extra hårt i sina kulspetspennor.

En annan sak som slagit mig är hur många varumärken som är de samma här som hemma. General Motors är väldigt starka vad det gäller bilar. I Quito är Chevrolet Aveo väldigt vanlig, men det i Cuenca finns mer Chevrolet Corsa. I Cuenca finns det även väldigt många gamla fina japanare från sjuttio- och åttiotalet, vilka är kul att återse. De är ju komplett bortrostade från de svenska vägarna.

Det finns ganska mycket Volkswagen, men de flesta är specifika sydamerikamodeller såsom Volkswagen Gol. Jag tror inte jag sett en enda Golf II:a. Det är nog svårt för er att tänka er, men det är sant!

Man skulle kunnat tro att Peru och Ecuador skulle vara lika varandra, men det finns stora skillnader - i allafall mellan de Ecuadorianska bergen där jag varit och den Peruanska kusten där jag befinner mig nu. Jag åkte tvåvåningsbuss mellan Piura och Chiclayo, och hade sådan tur att jag fick sitta längst fram på övervåningen. I bergen skulle det varit i samma adrenalinklass som att åka bergodalbana. Här var det mest öken och en del buskar. Fortfarande häftigt, men på ett annat, lugnare, vis.