Jag och Magnus bestämde oss för att ta en tur upp i bergen väster om Quito. Har man tur får man en underbar utsikt över staden. Har man lite mindre tur så är det molnigt. Har man otur regnar och haglar det så att man fryser och önskar att man aldrig givit sig hemifrån.
 |
| Fransktillverkad kabinbana |
Första utmaningen var att ta sig till kabinbanan, Teleferiqo:n. Om man ser ut som en turist, befinner sig vid ett hotell och ber om att åka till ett turistmål så drar taxichaufförerna snabbt slutledningen att man är turist och dubblar priset. För att inte göra det lika lätt för dem började vi med att åka buss till en inte alls turistig plats, nämligen stadsdelen där jag bodde inneboende tidigare. Vi fintade dem, helt enkelt. Det lyckades. Taxifärden från där vi hoppade av bussen till kabinbanan kostade 1 USD, vilket är minimipriset.
Att åka kabinbana kostar 8.5 USD och tar en till 4100 meters höjd. Har man anlag för höjdsjuka så märks det.
 |
| Utsikt |
Väl uppe så fick vi uppleva både moln, regn, hagel och klart väder, om vartannat. Vi lyckades undvika det mesta regnet genom att skickligt växla höjd i precis rätt tid, så vi slapp bli genomsura.
 |
| Vägen upp |
 |
| Självutlösarbild! |
 |
| Stigen tar slut - endast de med bergsklättrarnerver kan ta sig vidare |
Tyvärr var det inte promenadstig hela vägen upp, och ingen av oss kände oss sugna på att börja klättra. En snubbling skulle innebära avsevärd risk för hälsan, och när man har vandrat i två timmar på hög höjd är man inte lika stabil som vanligt, så vi valde att vända om.
 |
| Ingen gps-mottagning i den usla lurn |
 |
| Nedfärd |
När vi skulle tillbaka samma väg igen till busshållplatsen blev vi erbjudna priset 5 USD. Det var en taxi som hade stått och väntat vid kabinbanan och alltså var beredd på turister. Neppe! Istället gick vi till fots en bit tills vi hittade en oberedd taxi.
Efteråt firade vi med hamburgare på stället som jag
nämnt tidigare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar